Det var en mörk vinter eftermiddag när Torarin och Elsalill hoppade på släden för att åka till Marstrand. Jag kände hur nervös Elsalill var så jag försökte viska att det inte var någon fara utan att allt skulle gå bra, då kunde jag känna att hon slappnade av mer. Torarin och Elsalill sa inte många ord till varandra under färden, det enda man kunde höra var ljudet från hästens hovar som slog mot marken och släden som gled fram på snön. Jag tyckte att det var ovanligt tomt ute för att vara den tiden på dygnet, vi stötte bara på en enda man som vandrade helt ensam ute på den snötäckta isen. När vi åkte förbi mannen fick jag en hemsk känsla av honom, jag funderade på varför jag fick en sådan känsla men jag släppte det ganska snabbt och fortsatte fokusera på Elsalill där hon låg och halvsov i släden. Jag kunde tänka mig att hon frös ganska mycket med tanke på hur kyligt vädret såg ut att vara. I det läget var jag glad över att vara ande med tanke på att jag troligen hade frusit ganska mycket om jag hade haft någon känsel.
Efter en lugn, fridfull och kylig resa till Marstrand kom de fram och klev av släden. Utan att de kunde se eller höra mig fortsatte jag följa efter dem, nästan som en väktare som höll koll på Elsalill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar