Resan till Marstrand

Eftersom Elsalill nu var ensam ville jag hennes absolut bästa, därför följde jag med henne på resan ända bort till Marstrand. Resan dit var inget annat än fridfull. Torarin som valt att ta med henne till Marstrand var så trevlig och snäll och hunden Grim var lugn och fin. 

Det var en mörk vinter eftermiddag när Torarin och Elsalill hoppade på släden för att åka till Marstrand. Jag kände hur nervös Elsalill var så jag försökte viska att det inte var någon fara utan att allt skulle gå bra, då kunde jag känna att hon slappnade av mer. Torarin och Elsalill sa inte många ord till varandra under färden, det enda man kunde höra var ljudet från hästens hovar som slog mot marken och släden som gled fram på snön. Jag tyckte att det var ovanligt tomt ute för att vara den tiden på dygnet, vi stötte bara på en enda man som vandrade helt ensam ute på den snötäckta isen. När vi åkte förbi mannen fick jag en hemsk känsla av honom, jag funderade på varför jag fick en sådan känsla men jag släppte det ganska snabbt och fortsatte fokusera på Elsalill där hon låg och halvsov i släden. Jag kunde tänka mig att hon frös ganska mycket med tanke på hur kyligt vädret såg ut att vara. I det läget var jag glad över att vara ande med tanke på att jag troligen hade frusit ganska mycket om jag hade haft någon känsel. 

Efter en lugn, fridfull och kylig resa till Marstrand kom de fram och klev av släden. Utan att de kunde se eller höra mig fortsatte jag följa efter dem, nästan som en väktare som höll koll på Elsalill. 

Min profil

Det är jag som är Olina den omtänksamma. Folk kallar mig (eller rättare sagt kallade mig) för det då de ansåg mig vara den omtänksammaste i bohuslän. Visst kan jag hålla med till viss del men lite överdrivet tycker jag att det är. I alla fall så hade jag ett ganska tufft liv i Solberga prästgård, jag var tjänare och det var mycket slit bara för Herr Arnes skull. Men jag hade det ändå bra jämfört med många, jag fick mat i magen och sällskap att prata med, även fast jag inte trivdes bäst med det sällskapet jag hade. Många tänkte att det skulle vara en dröm att få vara tjänare år Herr Arne, men det tyckte inte jag. Trots detta så var jag tålig och arbetade flitigt för att tjäna Herr Arne och hans familj på allra bästa sätt.
Det som hände i Solberga prästgård var alltså bara som en befrielse för mig då jag bara tyckte att livet var onödigt. Men jag tycker inte att familjen förtjänade att dö och nu tycker jag så synd om Elsalill som inte har någon kvar, därför ska jag göra allt jag kan för att mördarna ska hittas och Elsalill ska få det bra.