Elsalills och sir Archies hemska avslut

Jag satt på den låga bordskanten och lyssnade av alla starka och hånfulla ord sir Archie sa till Elsalill. All kärlek mellan dem hade försvunnit och allt som fanns kvar var två personer med starkt hat mot varandra. Det gjorde ont att bara kunna sitta och titta på när Elsalill var så förtvivlad och ledsen, allt jag hade velat göra i den stunden var att ta död på sir Archie och ge Elsalill det liv hon förtjänar, men jag kunde inte göra annat än att drömma. Visst kände jag mig förtvivlad och rädd, men i den stunden hade jag ingen aning om vad som skulle ske eller hur händelserikt mitt besök hos Elsalill skulle vara den här gången.

Medan det psykiska kriget mellan sir Archie och Elsalill fortsatte såg jag hur knektarna som var ute efter sir Archie började stänga dörrar och ställa upp sig med de vassa spjuten i händerna. Det var då sir Archie hastigt ställde sig upp och lyfte upp kraftlösa Elsalill framför sig som en mänsklig sköld medan han sprang genom det folkrika rummet mot knektarna och utgången. I det läget var mina tankar helt borta och jag visste inte vad jag skulle göra, men eftersom att jag nu var ett spöke fanns det inte så mycket jag kunde göra. Jag följde bara med och vittnade allt som skedde, men när jag såg Elsalill greppa tag i ett spjut och rikta det mot sitt hjärta fick jag en känsla jag aldrig fått som spöke. Det var som att det hjärta jag inte hade slutade slå och när jag såg spjutet glida in i hennes bröstkorg blev jag alldeles stum. Elsalill hade gett sitt liv för att hennes familj skulle få ro i sin grav.

Det värsta med hela händelsen var att Elsalill gav sitt liv förgäves. När spjutet hade gått genom hennes hjärta hade sir Archie varit på sista trappsteget vilket hade gjort att han kom undan. Men istället för att börja sörja följde jag med sir Archie över isen ända till den stora båten som skulle ta honom till Skottland. Jag behövde göra något, jag behövde få honom straffad annars skulle jag aldrig kunna få ro i min grav. Jag sökte därför upp Torarin och fick honom att åka ut med släden till båten för att meddela skepparen om mördarna han hade ombord.

Efter en lång väntan ute på den iskalla isen såg jag hur torarins släde kom körandes med tre män som last. När han kom närmare såg jag vilka det var, det var de tre som hade tagit mitt och min familjs liv ifrån oss. Jag kände en lycka inom mig som jag inte känt på riktigt länge, men sedan kom jag och tänka på Elsalill. Eftersom hon var en så godhjärtad människa tyckte jag att hon förtjänade en fin begravning istället för att ligga och ruttna bort på ett skepp. Jag skyndade mig därför in till Marstrand och signalerade till alla kvinnor och spöken att Elsalill låg död i en båt och att vi behövde ta henne in till Marstrand. Alla reagerade förtvivlat och på en gång tog alla på sig sina kappor och började vandra i den kyliga vinden och den iskalla snön tillsammans mot båten där Elsalill fanns.

Efter att Elsalill var nergrävd i jorden och allt var över såg jag hur varje spöke, en efter en, sakta tinade bort. Efter ett tag kände jag hur vinden avtog och det blev suddigt för mina ögon, jag kände en frid som jag aldrig känt förut och tillslut blev allt svart. Jag hade funnit ro och nu var äntligen allt över.

Elsalills svåra dilemma

Efter att ha lyssnat på Elsalills och sir archies dialog om hon ska följa med honom eller inte kände jag att jag ville prata om Elsalills svåra dilemma. Jag och 4 andra spöken träffades då för att prata om det och fundera och reflektera över hur vi tycker om det.

Elsalill står inför ett svårt beslut om hon ska följa med sir Archie till Skottland eller inte. Själv tycker jag att hon borde stanna hemma då jag tror att Elsalill blir hjärntvättad av sir Archie som säger att han ska bygga henne ett slott och ge henne ett perfekt liv om hon följer med honom. Men efter att jag pratat med de andra spökena fick jag reda på att medan sir Archie berättade det för henne  hade han tänkt att han aldrig hade träffat en jungfru som var så lätt att lura. Efter att vi hade fått reda på att han bara ljög funderade vi över varför han lurar henne. Vi kom då fram till att han antagligen vill ta med sig henne eftersom att hon är den enda som vet om att det är han som är mördaren, om båda skulle fara till Skottland skulle inte sir Archie kunna bli avslöjad och han skulle då kunna leva ett rikt liv i Skottland.

Vi kom överens om att vi absolut tycker att Elsalill gjorde rätt som stannade istället för att följa med honom. Inte bara eftersom att han ljög utan även för att vi tycker att det är fel att bli sin fostersysters mördares hustru, dessutom hade hon inte klarat av att leva ett rikt liv och veta att pengarna var herr Arnes penningar. Man skulle kunna tycka att Elsalill som var så fattig var värd ett rikt och bra liv, men i det här fallet hade det inte gjort så hon glömde vad som hänt utan istället hade hon blivit påmind varje dag om vad som hänt då hon skulle leva på herr Arnes penningar. Istället skulle det varit bättre att starta ett helt nytt liv och hitta en annan man som hon älskar på riktigt. Under hela tiden som Elsalill och Sir Archie har haft sin förälskelse har jag varit emot den. Jag har hela tiden tänkt att det inte är äkta kärlek utan att Elsalill har blivit kär i pengarna istället för i personen. När jag sa det till de andra spökena höll de med fullständigt. Visst kan man förstå att hon blir "kär" i honom då hon är i så stort behov av en man och av pengar. Men å andra sidan är det svårt att förstå då hon vet att det var han som mördade hennes familj. I sir Archies fall tror jag att han bara låtsas vara kär i Elsalill för att kunna få med henne till Skottland.

Då hon ber honom fly för att rädda sig själv tycker vi att det på sätt och vis kan vara rätt men ändå fel. Vi tycker att sir Archie är värd att bli straffad efter vad han har gjort eftersom att en mördare borde inte gå fri efter vad han gjort eftersom att det sedan kan leda till att han gör fler brott. Det är även fel eftersom att om inte sir Archie blir straffad får inte Elsalills fostersyster ro i sin grav. Däremot kan det vara rätt på det viset att han då försvinner från Elsalills liv så att hon skulle kunna glömma lättare vad som hänt och hon skulle inte heller då behöva leva med tanken att hon gjorde så att en människa fick lida av ett starkt straff.

Det livliga och intressanta spökrådet

Under tiden alla samlades inför spökrådet var stämningen lugn och deppig. Det enda man kunde höra var få, svaga ord och de knakande trästolarna, annars var det så tyst så man skulle kunna höra en knappnål falla. När jag hade satt mig på min stol kollade jag runt i rummet för att se vad det var för ställe vi egentligen var på, men jag kunde bara se så lite som ansiktena på de andra spökena som lystes upp av stearinljuset som stod på bordet. Majoriteten av de ansiktena jag såg var deppiga och seriösa medan några kunde se pigga och glada ut. Jag funderade för mig själv hur man kunde vara glad efter allt som hänt då jag bara mått dåligt under min tid som spöke.

Eftersom att vi ville komma bort från alla människor hade vi samlats i en källare långt under jorden, vilket förklarar mörkret och den sunkiga lukten. Det var även mycket smutsigt vilket gjorde att jag inte trivdes så bra där, mina städar-instinkter från tiden då jag levde började visa sig då allt jag ville var att få det lite rent. Men vi var inte där för att städa utan jag fick istället stå ut med den otrivsamma miljön under spökrådets disskusion.

När alla hade satt sig vid det ovala träbordet var tystnaden olidlig och jag kände hur jag var tvungen att starta diskussionen. Jag började med att fråga om vi skulle ha någon ordförande och efter en kort diskussion kom vi fram till att Herr Arne skulle vara ordförande eftersom han hade haft mest makt av oss som människor. Efter att vi valt honom kollade alla på honom i hopp om att han skulle säga något som förde diskussionen framåt, men han satt bara tyst och stirrade ner i bordet. Men efter ett tag sa han "okej, så vad har hänt? Vad vet vi om mördarna och vad måste vi ta reda på?". 

Efter en lång, livlig och intressant diskussion kom vi fram till att sir Archie är mördaren och att vi kräver hämnd. Vi visste även att Elsalill och sir Archie hade en förälskelse vilken de flesta tyckte behövde brytas då vi vill Elsalill det bästa men sir Archie det sämsta. Men jag höll inte med om det då jag tycker att kärleken går före allt, om de är lyckliga med varandra borde de få vara med varandra. Men det är det som gör situationen krånglig eftersom att vi inte kan ge hämnd på sir Archie utan att såra Elsalill. Vi kom även fram till att Elsalill är den enda som vet vem mördaren är och vi diskuterade och funderade mycket på om vi skulle upplysa några andra människor så att de skulle få reda på det. De flesta ville då upplysa människorna om vad som hänt, därför diskuterade vi länge om hur vi skulle göra det eftersom det kan vara svårt som spöke att förmedla det på ett bra sätt. Men Elsalills fostersyster hade ju ett bra sätt genom att ibland visa sig som människa men ibland viska i örat för att det ska verka som att det bara är människans egna tankar. Vi kom då överrens om att hennes metoder kunde vara en bra metod för att upplysa människorna. 

Resan till Marstrand

Eftersom Elsalill nu var ensam ville jag hennes absolut bästa, därför följde jag med henne på resan ända bort till Marstrand. Resan dit var inget annat än fridfull. Torarin som valt att ta med henne till Marstrand var så trevlig och snäll och hunden Grim var lugn och fin. 

Det var en mörk vinter eftermiddag när Torarin och Elsalill hoppade på släden för att åka till Marstrand. Jag kände hur nervös Elsalill var så jag försökte viska att det inte var någon fara utan att allt skulle gå bra, då kunde jag känna att hon slappnade av mer. Torarin och Elsalill sa inte många ord till varandra under färden, det enda man kunde höra var ljudet från hästens hovar som slog mot marken och släden som gled fram på snön. Jag tyckte att det var ovanligt tomt ute för att vara den tiden på dygnet, vi stötte bara på en enda man som vandrade helt ensam ute på den snötäckta isen. När vi åkte förbi mannen fick jag en hemsk känsla av honom, jag funderade på varför jag fick en sådan känsla men jag släppte det ganska snabbt och fortsatte fokusera på Elsalill där hon låg och halvsov i släden. Jag kunde tänka mig att hon frös ganska mycket med tanke på hur kyligt vädret såg ut att vara. I det läget var jag glad över att vara ande med tanke på att jag troligen hade frusit ganska mycket om jag hade haft någon känsel. 

Efter en lugn, fridfull och kylig resa till Marstrand kom de fram och klev av släden. Utan att de kunde se eller höra mig fortsatte jag följa efter dem, nästan som en väktare som höll koll på Elsalill. 

Min profil

Det är jag som är Olina den omtänksamma. Folk kallar mig (eller rättare sagt kallade mig) för det då de ansåg mig vara den omtänksammaste i bohuslän. Visst kan jag hålla med till viss del men lite överdrivet tycker jag att det är. I alla fall så hade jag ett ganska tufft liv i Solberga prästgård, jag var tjänare och det var mycket slit bara för Herr Arnes skull. Men jag hade det ändå bra jämfört med många, jag fick mat i magen och sällskap att prata med, även fast jag inte trivdes bäst med det sällskapet jag hade. Många tänkte att det skulle vara en dröm att få vara tjänare år Herr Arne, men det tyckte inte jag. Trots detta så var jag tålig och arbetade flitigt för att tjäna Herr Arne och hans familj på allra bästa sätt.
Det som hände i Solberga prästgård var alltså bara som en befrielse för mig då jag bara tyckte att livet var onödigt. Men jag tycker inte att familjen förtjänade att dö och nu tycker jag så synd om Elsalill som inte har någon kvar, därför ska jag göra allt jag kan för att mördarna ska hittas och Elsalill ska få det bra.